ANNA

Uppmaning till strejk från alla fackförbund för att på nytt försöka övertyga de Villepin (Devil-pin) om att han ska ta sitt förnuft till fånga. Dock måste han ha en helt enorm vaxpropp i örat eftersom han inte hör vad vi säger och istället fortsätter att insistera på hur lysande hans CPE är. Hursomhelst, dagens demonstrationer går till historien för så många människor som demonstrerade idag har det inte varit på 30 år! I hela landet uppskattas antalet demonstranter till 3 miljoner och i Paris ca 700 000. Helt enormt!!!
 
Villepin fortsätter att vara arrogant men jag tror allt han börjar svettas lite eftersom han i stort sett har alla emot sig. Han blev ordentligt utbuad idag i Assemblée Nationale och gav svar på tal med en Hitlerinspirerad röst. Bara mustaschen som fattades honom. Villepins rival till presidentposten, lille Sarkozy, tar tillfället i akt att vinna röster till valet nästa år genom att säga att ”ja, det är dags att lägga CPE på hyllan ett tag för att öppna för en riktig dialog”. Sarkos logik kan man ju förstå men helt ärligt, det går inte längre att förstå hur Villepin tänker. Han har största delen av franska folket (och jag…) och en majoritet av riksdagen mot sig men fortsätter att ta sin dagliga joggingrunda i lugn och ro för att sedan ta en uppfriskande dusch och lägga sitt blonda hårsvall till rätta för en ny härlig dag på jobbet. Men han FORTSÄTTER att var OMEDGÖRLIG och bevisar dag för dag hur TRÖGTÄNKT och OINTELLIGENT han är. Samtidigt som han säger att han vill föra en dialog med fack och studenter tydliggör han att han inte tänker ändra på vare sig CPE eller sin ståndpunkt. Men ja, vi är inte sämre, vi tänker inte heller ändra oss.
 
 
 

Nu har jag tappat räkningen på hur många demonstrationer vi har genomfört men skam den som ger sig!

Ok, min blogg kanske inte är sâ legitim längre med tanke pâ att det var x antal mânader jag skrev nâgot senast... Jag gillar ju dock uttrycket  "den som väntar pâ nâgot gott..."

Nâväl, Frankrike har ju länge varit världens centrum men det är inte alltid allt som händer här blir känt och jag känner nu att det är min plikt att informera! Jag har kommit att delta i en studentrevolution vars slut jag ännu inte skâdar. Vi blir fler och fler och vi intar Paris gator i spontana demonstrationer som irriterar bilister.  Hur hände detta? Allt började faktiskt i höstas när "de unga frân föroten" brände bilar och "upploppen" (jag skriver inom citattecken dâ dessa termer har uppfunnits av media) i Paris förorter skakade liv i media som gav händelserna väldig stor plats. (Eftersom vi inte tar till vâld (ännu) sâ fâr vi ju inte sâ mycket uppmärksamhet i utländsk media, läs ingen i svensk). Ok, regeringen bestämde sig för att "ta tag i saken" och faktiskt försöka ge alla sina medborgare en chans här i livet. Projektet  och lagen "l'égalité des chances" tog fart med utgângspunkt att öka studie- och jobbmöjligheter etc. för "utsatta" människor och därmed ge alla en chans att lyckas här i livet. Det lâter väl vackert! Nu är det ju dock inte en chans att fâ studera eller jobba men snarare en rättighet!!!

I början av året lanserade premiärministern, Dominique de Villepin, sin storslagna idé (som ingâr i lagen om lika chanser) om en lag gällande "le Contrat Premier Embauche" (CPE) som riktar sig till människor under 26 âr. För medborgare över 26 gäller "le Contrat Nouvelle Embauche" (CNE). Pâ svenska blir det ungefär kontrakt för första anställning och kontrakt för nyanställning. Enligt Villepin och hans regering sâ bidrar dessa kontrakt till att minska arbetslösheten och införa en större "flexibilitet" pâ arbetsmarknaden. Det lâter ju bra. MEN!Dessa kontrakt försämrar villkoren nâgot oehört för arbetssökande som blir "provanställda" under en period pâ tvâ âr. Under denna period kan man till exempel fâ sparken utan nâgon som helst förklaring vilket självklart leder till en väldigt instabil vardag. Och efter tvâ âr kan man ju vara ganska sâ säker pâ att fâ gâ ändâ, kontraktet är ju liksom över och arbetsgivaren slipper ge en en fast anställning. Att vara ny på arbetsmarknaden är aldrig lätt men om du sen också heter Muhammed eller har mörkare hy än en "vanlig" fransman sâ blir allting genast mycket svârare. Hela denna lagen är bara grädden pâ moset i det franska samhället där rasism och diskriminering i stort sett är institutionaliserat. Villepins kontrakt passar dessutom som handen i handsken i kapitalismens anda där djungelns lagar râder. Störst och rikast överlever medan liten och fattig körs över. Nydarwinism liksom.

För att âtergâ till vâr studentrörelse... Den 7 februari kallades det till nationell demonstration bland olika fackförbund och universitet för att protestera mot CPE och CNE. Vi var nâgra tiotusen som demonstrerade och jag hade deltagit i min första demonstration. Villepin svarade med att rösta igenom lagen utan debatt och diskussion.
 
Den 28 februari kom jag till skolan och fann att den var stängd. Studentrörelsen mot Villepin och hans lag hade börjat. Sedan två veckor tillbaka strejkar vi och blockerar skolan, inga undervisning hålls men istället håller vi studentmöte varje dag klockan 10 där vi debatterar och röstar inför morgondagen om strejken skall fortsätta, och vi diskuterar kommande demonstrationer och olika aktioner vi kan göra.. En del aktioner blir dock mindre lyckade än andra… Nu vet jag hur tårgas känns, ha ha. Men det finns de aktioner som går bra också. Den 9 mars åkte vi till Gare de Lyon (en av Paris alla tågstationer) och delade ut flygblad och skapade lite röra. Sedan lyckades vi genomföra ett demonstrationståg utan tillstånd med runt 300 studenter genom hela centrala Paris och det var en enorm mäktig känsla!

Under helgen gick det vildare till på Sorbonne. Sorbonne är ett anrikt klassiskt högeruniversitet men visst finns det anti-CPEare bland studenterna där också och de har valt att fredligt ockupera sitt universitet. Detta misstycktes av rektorn och under helgen fick insatsstyrkan från polisen i uppdrag att tömma Sorbonne på uppviglarna…Våld och tårgas blev den valda metoden och rektorn deklarerade att idag (måndag) skulle undervisningen börja igen. Som tur är ger inte anti-CPEarna med sig så lätt och de har idag lyckats ockupera Sorbonne igen.
 
Förra veckan, den 7 mars, pågick demonstrationer i hela Frankrike, i Paris var vi så många som 200 000 i tåget och i hela Frankrike var det över 700 000! Men ack, Villepin gjorde klart att han inte tänker rubba på sig men det börjar diskuteras lite mer bland politikerna så det är bara för oss att fortsätta vår rörelse.

På torsdag är det dags för en organiserad studentdemonstration och på lördag kallas det till nationell demonstration. Fler och fler ansluter sig, kampen fortsätter!

Jag stannar hemma hos mig. Det är liksom enklast. Jag kan inte ta bilen och köra och handla, ty bilen har brunnit upp och butikerna står i lågor. Ingen vågar längre gå ut och än mindre hälsa på människor. Frankrike befinner sig i kaos. Efter att ha konsulterat den utländska pressen och framför allt den svenska så förstår jag att Frankrike faktiskt befinner sig i krig. Ett krig som styrs av de unga invandrarna från förorten. Men nä, riktigt så här är det faktiskt inte…
 
Jag bor ju själv i en parisisk förort och jag må säga att jag inte märker mycket av krigstillståndet. Jag ser inga bilar som brinner och allt är mest som vanligt. Jag åker kollektivtrafik varje dag och åker även sena kvällar och kommer hem utan problem. Så det så.
 
Fox news ger en intressant skildring, de har bestämt sig för att anklaga muslimer för det som händer; Frankrike drabbas av ”Muslim riots” styrda av islamister. Ett annat reportage på CNN visade hur reportern gick runt i förorten och berättade om den senaste tidens händelser. Inslaget avslutades med att den kvinnliga reportern stannar framför en husvägg med en målad halvmåne och stjärna, en muslimsk symbol, för att tydliggöra att våldsamheterna helt klart är kopplade till muslimer. Hallå???!!!! Upplopp i Islams namn, varifrån får dem det? Möjligtvis att en del av ungdomarna är muslimer, men det är inte för den sakens skull som de bränner bilar…
 
Hursomhelst, att bränna bilar är ingen ny företeelse i Frankrike. Snarare en tradition, om än en ganska idiotisk sådan. Varje nyårsafton omvandlas ett 100-tal bilar till ett fyrverkeriskådespel runt om i landet. De förorter som nu är drabbade av våldsamheter och bränder är platser dit inga turister åker, platser inga politiker tar sig mödan att besöka. Jag kan förstå det, för det finns nog inte mycket att se eller göra där. Men jag vet inte säkert, jag har ju inte varit där. Med en arbetslöshet på 40 % förstår jag om människorna i dessa områden känner sig desperata och maktlösa. Jag kan förstå att man blir desperat av att ständigt bli nekad jobb på grund av sitt namn eller utländska utseende. Speciellt när de är födda och uppväxta i Frankrike som faktiskt är deras hemland. Ett land som lovar sitt folk frihet, jämlikhet och broderskap. När sen deras inrikesminister, den populistiska herr Sarkozy, vill städa rent bland packet i förorten med en högtrycksspruta kan jag förstå att man blir provocerad och förbannad. Droppen som fick bägaren att rinna över liksom… Högerregeringen har reducerat mycket av den sociala verksamheten i förorterna och projekt för att sysselsätta unga arbetslösa har upphört. Antalet socialarbetare och speciallärare och närpoliser har minskat. Det finns ingen kvar som lyssnar på ungdomarna och våld blir olyckligtvis ett sätt att uttrycka sig på.
 
För att få stopp på de utbredda våldsamheterna tog Chirac och kompani beslutet att damma av en 50-årig gammal lag. Det blir utegångsförbud kvälls- och nattetid i vissa städer för minderåriga. Denna lag daterar från 1955 då den tillämpades under rådande krigstillstånd i Algeriet!!! Bara att komma på tanken att återinföra denna lag från Frankrikes tid som kolonialmakt känns som ett enormt bakslag för hela franska samhället.
 
Igår gjorde den kära Sarko ett annat intelligent uttalande. Han samtalade med brodern till en av de döda killarna (vars död blev katalysator till de våldsamheter som nu råder) och påpekade att han var klädd i en traditionell kostym som inte var fransk. Sarko själv var klädd i kostym och slips. Vad är en traditionell kostym som inte är fransk? Men framför allt, vad är en traditionell fransk kostym? Ja det är ju definitivt inte slöja i alla fall. Nåväl, jag tror att imorgon så ska jag ta på mig en basker och randig tröja och sticka en baguette under armen, så att jag ser sådär riktigt fransk ut.
 

Ja, som student tillbringar jag numera mycket tid pâ biblioteket, läsa, läsa, läsa, men det är inte alltid självklart att veta var man ska ta vägen... Mitt universitet har inget stort eget bibliotek, (det är till och med mögligt och extremt trângt och fâ platser) men vi har tillträde till andra universitetsbibliotek och Paris stad har en hel del bibliotek att erbjuda ocksâ. Vid place Pantheon finns ett gammalt mycket anrikt bibliotek där jag hade tänkt att skriva in mig. Jag hade förberett alla papper och passfoto och tänkte att det här kommer att gâ smidigt (jag mâste lära mig att jag aldrig fâr tänka att det ska gâ smidigt när det handlar om administration). Efter 30 minuters köande (det var bara en lângsam kvinna som jobbade med att skriva in nya studenter) sâ var det min tur och kvinnan frâgade om jag hade varit inskriven tidigare. Nej sa jag, men kom ju pâ att jag faktiskt hade varit där nâgra âr tidigare när jag läste franska. Sâ ärlig som jag är sa jag ja och jag fanns ju fortfarande med i registert. Sâklart hade jag inte kvar mitt gamla bibliotekskort för det var ju för länge sedan jag hade varit där. Dâ blir jag tvungen att betala 10 euro för att fâ ett nytt kort. Jag suckade och tänkte att ja, ja, jag har ju inget val. Jag sträckte fram en 20 euro sedel men den lângsamma kvinnan skakade pâ huvudet och förklarade plâgsamt att man köper kortet med jämna pengar i en automat i andra delen av salen. Jag ville ju växla men det gick ju naturligtvis inte för sig, den lângsamma kvinnan var ju ingen bank om jag trodde det. AAAAAAAAAAAAAHHHH! Och man fâr ju inte ens lâna hem böckerna därifrân!!! Jag hade noll lust att fixa ett kort nu sâ jag tog tillbaka mina papper och gick därifrân. Pâ jakt efter ett annat snällare bibliotek.

Mitt i centrum ligger centre Georges Pompidou, ett säte för kulturverksamheten i Paris. Där finns ocksâ ett bibliotek som är öppet för vem som helst. Inget inskrivningstjafs men man fâr â andra sidan inte lâna hem böcker (men som sagt, det fick man ju inte pâ föregâende heller). En kö för att fâ komma in men det har aldrig tagit sâ lâng tid, ungefär 5 minuter. Pâ detta bibliotek fann jag studiero, tänk heltäckningsmatta överallt sâ inga klackar mot golvet eller skrapande av stolar, ljust och rymligt, och trevlig utsikt... Nöjd över att ha hittat en sâdan angenäm studiemiljö var jag ofta motiverad till ta mig dit och plugga. Men sâ gick det en mânad och alla andra studenter hittade ocksâ dit. Kön är numera helt enormt lâng och hälften av tiden jag hade tänkt ägna mig ât aktiv pluggande gâr ât till att stâ i kö. Sâ var det dags igen att hitta nâgot bättre...

Imorgon ska jag gâ till Bibliothèque François Mitterand, Frankrikes nationalbibliotek. Deras mâl är att ha alla böcker. Vackert beläget vid Seine med bio och café bredvid. För studenter kostar det 18 euro att skriva in sig för ett âr men jag tror att det är värt det. Det är ingen kö och jag fâr lâna sâ mânga böcker som jag vill...

Sâ kom den stora dagen när det var dags att infinna mig i skolan för välkomstmöte. Allt kändes ganska sâ vanligt, hitta salen, smâprata lite med andra studenter och märka att föreläsningsalen är ganska sâ fin dock utan syre. Men sâ brukar det ju vara, det är därför man fâr rast, för att gâ ut och ta luft.

Monsieur Etienne Tassin presenterar sig, han är den ansvarige pâ institutionen och med sig har han en stor del av lärarlaget.  Han verkar ha läget under kontroll men sen tar ordningen slut. Respektive lärare berättar om de olika inrkitningarna och allt blir huller om buller. Tvâ kvinnor, en stressig yngre och en lugn äldre berätter om min inriktning, migration, och de pratar i munnen pâ varandra och jag hör ingenting och den stressiga yngre gapar mest och blir hes i rösten. Vi fâr lite olika papper och broschyrer och ett oläsligt schema som är helt omöjligt att förstâ. Det blir tyst ett tag och frâgor fâr ställas. Studenter ställer personliga frâgor om hur de ska gâ tillvâga med diverse problem, och det känns väldigt viktigt och intressant för oss andra. Monsieur Tassin tar ordet igen och föreslâr att dessa frâgor kan ställas efter att samlingen är avlsutad. Nu säger lärarna att ja, det var väl det hela. Sen kommer de pâ att vi ska delas in efter de olika inriktningarna för vidare information och jag förflyttar mig till den högra delen av salen. Allt blir ännu rörigare och vi fâr nya papper och nya försök att förstâ schemat. Det klarnar lite och den stressade yngre säger att vi kan be om ett nytt bättre scema när vi lämnar in vâr pedagogiska inskrivning.

Hela universitet skyltar med att "vi är ett rökfritt universitet", men det ska man nog inte ta pâ alltför stort allvar. Som student ja, men som personal nej. Under de livliga diskussionerna i föreläsningsalen sâ blossar lärarna ordentligt och jag är glad över att jag inte lider av rökallergi.

Jag kommer att ha skola ca 25 timmar i veckan, en härlig torsdag mellan 08.00 och 19.00 men â andra sidan är jag helt ledig pâ fredagar. Imorgon har jag mina första föreläsningar, klockan 09.00 Epistémologie des Sciences Sociales, sköj, nej, och klockan 11.00 har jag Socialisation. Introduction aux théories du genre, känns lite bättre. Nästa termin har jag filosofi som obligatoriskt ämne, jag känner mig extremt redo att filosofera pâ franska. NÄ!!!!