ANNA

I Ungern äter man paprika till allting och nu har även jag börjat förstå den absoluta tjusningen med denna trevliga grönsak.  Paprikan finns i många olika varianter, mild, stark, smal, lång, pulver, grön, vit, röd och så vidare... Jag har precis upptäckt mitt beroende av stark paprika. I början åt jag mest tunna små bitar men nu måste jag nästan äta en hel stark paprika själv vid en måltid innan mitt paprikabegär har stillats. Sakta men säkert har jag blivit förpaprikad och den där känslan när det bränner i munnen och om läpparna är olidlig men samtidigt fantastisk! Paprikapulver har jag dock inte blivit frälst utav ännu men det kommer nog det också och i vinter får jag väl hålla till godo med det...

Ett annat måste i Ungern är Pálinka. Den bästa pálinkan köps naturligtvis inte i affären utan den får man hemma hos någon och ibland känns det som om grannarna tävlar om vem som kan göra starkast pálinka. Pálinka är en snapsliknande dryck gjord på olika frukter men plommonpálinkan är den mest traditionella. Igår när jag och min pappa kom hem blev vi indragna hos grannen en snabbis för att avnjuta några glas pálinka. För det är klart att man inte bara kan dricka en. Lacis pálinka var gjord av honung och plommon och den var mycket god även om alkoholhalten fick större plats än honungen och plommonen. Efter två snapsar pálinka hade jag svårt att stå på benen och mitt huvud snurrade (till saken hör att jag rensat ogräs i två dagar och därmed enorm träningsvärk...) och pappa förklarade att pálinka är en så kallad turbodryck, den rusar upp i huvudet på en gång liksom. Sedan åt vi Lecsó (paprikagryta) och med pálinka i mig blev jag mycket modig gällande den starka paprikan och gränsen mellan smärta och njutning blir tunn...