Livet vid sidan av demonstrationer
Det här med att bo i Bry sur Marne, österförort på RER A (den linje som binder östra och västra Paris samman för övrigt den mest frekventerade) 15 km från Paris... Vad trodde jag egentligen? Att jag skulle finna lyckan att alltid vara beroende av bil och kollektivtrafik? Att jag skulle bli bästis med min svärmor, eller varför inte svärfar? Att jag skulle tycka det var jättesmidigt att åka till köpcentret en gång i veckan som man gör i förorten? Att jag skulle tycka det var spännande att bo på 4e våning och se bilköerna på motorvägen?
Das vorort... ja det minsta jag kan säga är att jag hatar förortslivet och att det är den absolut sämsta idé jag någonsin accepterat! Ibland är man allt lite för medgörlig och låter sig övertalas till något man totalvägrat för att sedan komma fram till att man aldrig skulle ha gett med sig. Inget snack om kompromiss men snarare ge upp totalt! Men men, som det heter, man lär sig av sina misstag!
Pojkvännen har äntligen förstått att om han inte flyttar med mig så får han åka till köpcentret själv en gång i veckan, så i sommar ska vi leta efter en lägenhet Paris intramuros. Nu när han äntligen har fattat att vi faktiskt måste flytta snarast så känns det lite bättre. Vår lägenhet är ju jättefin inredd och gemytligt precis så som vi vill ha det men jag blir ju deprimerad och gnällig så fort jag öppnar dörren och ser den trista trappuppgången och ser lägenheten mittemot som bebos av mina svärföräldrar eller när jag tittar ut genom fönstret och har en parkering på ena sidan och motorvägen på andra.
Även om jag är född pessimist så är jag optimist innerst inne och som min kära mor alltid påpekar, tänk positivt så blir allting bra.... Så nu försöker jag se positiva saker med det här projektet (vilket jag faktiskt lyckas med nu eftersom vi faktiskt ska flytta) och det är att
1) att träffa mina svärföräldrar känns, med tanke på omständigheterna, avslappnat och naturligt och det är ju skönt att veta att man aldrig är ensam, ty mittemot finns någon som bryr sig helt enkelt;
2) gångavstånd till IKEA som säljer Estrella sourcream & oignonchips eller andra typiska svenskheter som sill och sånt;
3) vår symboliska hyra tillåter oss bli begeistrade materialister med bland annat platt tv som jag har drömt om i hela mitt liv;
4) när jag bestämmer mig för att inte ta bussen till pendelstationen får jag mig en hälsosam promenad på hör och häpna 15-20 minuter;
5) när jag är bakfull har jag en Quick-restaurang (McDonalds fast på franska) på andra sidan motorvägen dit jag kan till fots. Om jag blir sugen på Kentucky Fried Chicken får jag dock ta bilen;
6) jag kan inte plötsligt få för mig att gå ut på en bar och inta ett glas vin som alltid blir mer än ett och därmed vakna med huvudvärk dagen efter;
7) när jag blir sugen på att sjunga kareoke så kan jag gå tvärs över gatan och in på "La porte de bonheur" där förortsfolket samlas på helgerna för att sjunga och äta kinabuffé.
Ja gott folk, nu vet jag hur det är att bo i förorten och jag kan lugnt säga att det inte är min grej, alltså, jag har gjort ett helhjärtat försök och tycker helhjärtat att det är det värsta som finns.
Das vorort... ja det minsta jag kan säga är att jag hatar förortslivet och att det är den absolut sämsta idé jag någonsin accepterat! Ibland är man allt lite för medgörlig och låter sig övertalas till något man totalvägrat för att sedan komma fram till att man aldrig skulle ha gett med sig. Inget snack om kompromiss men snarare ge upp totalt! Men men, som det heter, man lär sig av sina misstag!
Pojkvännen har äntligen förstått att om han inte flyttar med mig så får han åka till köpcentret själv en gång i veckan, så i sommar ska vi leta efter en lägenhet Paris intramuros. Nu när han äntligen har fattat att vi faktiskt måste flytta snarast så känns det lite bättre. Vår lägenhet är ju jättefin inredd och gemytligt precis så som vi vill ha det men jag blir ju deprimerad och gnällig så fort jag öppnar dörren och ser den trista trappuppgången och ser lägenheten mittemot som bebos av mina svärföräldrar eller när jag tittar ut genom fönstret och har en parkering på ena sidan och motorvägen på andra.
Även om jag är född pessimist så är jag optimist innerst inne och som min kära mor alltid påpekar, tänk positivt så blir allting bra.... Så nu försöker jag se positiva saker med det här projektet (vilket jag faktiskt lyckas med nu eftersom vi faktiskt ska flytta) och det är att
1) att träffa mina svärföräldrar känns, med tanke på omständigheterna, avslappnat och naturligt och det är ju skönt att veta att man aldrig är ensam, ty mittemot finns någon som bryr sig helt enkelt;
2) gångavstånd till IKEA som säljer Estrella sourcream & oignonchips eller andra typiska svenskheter som sill och sånt;
3) vår symboliska hyra tillåter oss bli begeistrade materialister med bland annat platt tv som jag har drömt om i hela mitt liv;
4) när jag bestämmer mig för att inte ta bussen till pendelstationen får jag mig en hälsosam promenad på hör och häpna 15-20 minuter;
5) när jag är bakfull har jag en Quick-restaurang (McDonalds fast på franska) på andra sidan motorvägen dit jag kan till fots. Om jag blir sugen på Kentucky Fried Chicken får jag dock ta bilen;
6) jag kan inte plötsligt få för mig att gå ut på en bar och inta ett glas vin som alltid blir mer än ett och därmed vakna med huvudvärk dagen efter;
7) när jag blir sugen på att sjunga kareoke så kan jag gå tvärs över gatan och in på "La porte de bonheur" där förortsfolket samlas på helgerna för att sjunga och äta kinabuffé.
Ja gott folk, nu vet jag hur det är att bo i förorten och jag kan lugnt säga att det inte är min grej, alltså, jag har gjort ett helhjärtat försök och tycker helhjärtat att det är det värsta som finns.
Kommentarer
Trackback