Villepin t'es foutu, la jeunesse est dans la rue!
Nu har jag tappat räkningen på hur många demonstrationer vi har genomfört men skam den som ger sig!
"Celui qui ne se bat pas a déjà perdu" heter det ju. Alltså den som inte kämpar har redan förlorat... Om det finns en förlorare i den här kampen så är det Villepin som börjar få allt fler emot sig.
Hursomhelst, dagens demonstration får anses som lyckad, vi var enormt många och vår rörelse har utvidgats, les sans-papiers (invandrare utan lagligt uppehållstillstånd) har anslutit sig och tillsammans blir vi många!!! Dock finns det ju en del bråkstakar som utnyttjar folksamlingar och roar sig med att sätta eld på bilar, krossa butiksfönster och reta kravallpolisen som svarar genom att kasta tårgas eller slå tillbaka. Det är mindre lyckat.
Men tillbaka till Villepin. Sedan en dryg vecka säger han sig vara öppen för dialog. Han fortsätter dock att insistera på att han inte tänker dra tillbaka lagen eller förhandla än mindre göra ändringar i den. En paradox i sig. Men problemet ligger dock inte i att Villepin vill föra en dialog utan snarare att dialog inte existerar mellan makten och folket. Ett stort problem i Frankrike är det extrema avståndet mellan politiker och oss vanliga dödliga människor. För att bli fransk politiker räcker det inte att vara sportfantast och därmed få en post som sportminister (hej Bosse Ringholm som inte bara gillar fotboll men även ett glas mjölk till lunchen). Nej, det är den hårda vägen som gäller här där diplom och grande école l'ENA (l'Ecole Nationale de l'Administration) är ett måste för att få en syl i vädret. En skola där morgondagens politiker formas av gårdagens som lär ut vilket ovanligt liv man kommer att få. Ett ovanligt skyddat liv i vilket man inte vet vad en baguette kostar (0,75 euro) och varken behöva titta på eller spara kvitton från visakortet. En fransk minister bör njuta ordentligt under sin tid vid makten värdig "kunglig" behandling; lyxlägenhet, privatchafför, privatkock, 14 000 euro i måndaslön etc... Så, ja, det är väl inte så konstigt om Napoleonfanset Dominique Galluso de Villepin (adligt så det bara smäller om det) känner att det är han som bestämmer nu när han har det så bra. Vidare är det inte så märkligt med ett avstånd till oss vanliga dödliga människor.
Dialog och diskussion mellan sociala aktörer är i Frankrike inte institutionaliserat och detta är definitivt en av anledningarna till vår massiva studentrörelse mot le CPE. Demonstrationer är det enda sättet att få sin röst hörd. Från och med början har jag varit imponerad av studentmobiliseringen och jag tycker det är helt enormt (fantastiskt!) att studenter stänger universiteten, i Sverige har jag aldrig upplevt något liknande och jag har svårt att tro att samma sak skulle kunna hända. Trots att vi svenskar ofta är missnöjda så väger passitiviteten tyngre och vi nöjer oss med att klaga lite. Men framför allt, jag tror att dialogen i Sverige existerar i mycket högre grad än här och därför behöver studenter inte strejka och gå så långt som att blocka skolorna. Ungdomspartierna i Sverige spelar roll och har en plats i den politiska debatten (speciellt om det gäller unga människors villkor och livssituation). Dialogen är mer eller mindre konstant och man söker kompromisser. Så är inte fallet i Frankrikelandet. Störst och starkast bestämmer och man ska helst inte ge med sig. Villepin är ett klockrent exempel. Han åberopade lag nr 49-3 för att få genom sin CPE. 49-3 ger premiärministern rätt att helt själv rösta igenom en lag utan någon diskussion i l'Assemblé Nationale (ung. riksdagen). Så hans försök till dialog känns mest som en artighetsfras för det är ju helt tydligt att han inte har för avsikt att diskutera sina idéer. För det andra är det ju för sent!!!!!! Jag förstår inte logiken med att hellre diskutera möjligheter efter genomröstandet av en lag. Är det inte smartare att lyssna innan?
Ok, på tisdag (28 mars) är det nationell strejk!!! Länge leve demonstranterna!
En annan liten historia om Chirac som jag måste dela med mig av också: Idag samlades diverse statschefer i Bryssel för något möte. När Europeiska fackföreningen för företagschefers ledare (som är fransk) skulle hålla sitt tal valde han att göra det på engelska med motiveringen att det är det ledande språket inom företagsverksamhet. Frankrikes statschef, Jacques Chirac lämnade salen i protest. (Ingen kommentar).
Hursomhelst, dagens demonstration får anses som lyckad, vi var enormt många och vår rörelse har utvidgats, les sans-papiers (invandrare utan lagligt uppehållstillstånd) har anslutit sig och tillsammans blir vi många!!! Dock finns det ju en del bråkstakar som utnyttjar folksamlingar och roar sig med att sätta eld på bilar, krossa butiksfönster och reta kravallpolisen som svarar genom att kasta tårgas eller slå tillbaka. Det är mindre lyckat.
Men tillbaka till Villepin. Sedan en dryg vecka säger han sig vara öppen för dialog. Han fortsätter dock att insistera på att han inte tänker dra tillbaka lagen eller förhandla än mindre göra ändringar i den. En paradox i sig. Men problemet ligger dock inte i att Villepin vill föra en dialog utan snarare att dialog inte existerar mellan makten och folket. Ett stort problem i Frankrike är det extrema avståndet mellan politiker och oss vanliga dödliga människor. För att bli fransk politiker räcker det inte att vara sportfantast och därmed få en post som sportminister (hej Bosse Ringholm som inte bara gillar fotboll men även ett glas mjölk till lunchen). Nej, det är den hårda vägen som gäller här där diplom och grande école l'ENA (l'Ecole Nationale de l'Administration) är ett måste för att få en syl i vädret. En skola där morgondagens politiker formas av gårdagens som lär ut vilket ovanligt liv man kommer att få. Ett ovanligt skyddat liv i vilket man inte vet vad en baguette kostar (0,75 euro) och varken behöva titta på eller spara kvitton från visakortet. En fransk minister bör njuta ordentligt under sin tid vid makten värdig "kunglig" behandling; lyxlägenhet, privatchafför, privatkock, 14 000 euro i måndaslön etc... Så, ja, det är väl inte så konstigt om Napoleonfanset Dominique Galluso de Villepin (adligt så det bara smäller om det) känner att det är han som bestämmer nu när han har det så bra. Vidare är det inte så märkligt med ett avstånd till oss vanliga dödliga människor.
Dialog och diskussion mellan sociala aktörer är i Frankrike inte institutionaliserat och detta är definitivt en av anledningarna till vår massiva studentrörelse mot le CPE. Demonstrationer är det enda sättet att få sin röst hörd. Från och med början har jag varit imponerad av studentmobiliseringen och jag tycker det är helt enormt (fantastiskt!) att studenter stänger universiteten, i Sverige har jag aldrig upplevt något liknande och jag har svårt att tro att samma sak skulle kunna hända. Trots att vi svenskar ofta är missnöjda så väger passitiviteten tyngre och vi nöjer oss med att klaga lite. Men framför allt, jag tror att dialogen i Sverige existerar i mycket högre grad än här och därför behöver studenter inte strejka och gå så långt som att blocka skolorna. Ungdomspartierna i Sverige spelar roll och har en plats i den politiska debatten (speciellt om det gäller unga människors villkor och livssituation). Dialogen är mer eller mindre konstant och man söker kompromisser. Så är inte fallet i Frankrikelandet. Störst och starkast bestämmer och man ska helst inte ge med sig. Villepin är ett klockrent exempel. Han åberopade lag nr 49-3 för att få genom sin CPE. 49-3 ger premiärministern rätt att helt själv rösta igenom en lag utan någon diskussion i l'Assemblé Nationale (ung. riksdagen). Så hans försök till dialog känns mest som en artighetsfras för det är ju helt tydligt att han inte har för avsikt att diskutera sina idéer. För det andra är det ju för sent!!!!!! Jag förstår inte logiken med att hellre diskutera möjligheter efter genomröstandet av en lag. Är det inte smartare att lyssna innan?
Ok, på tisdag (28 mars) är det nationell strejk!!! Länge leve demonstranterna!
En annan liten historia om Chirac som jag måste dela med mig av också: Idag samlades diverse statschefer i Bryssel för något möte. När Europeiska fackföreningen för företagschefers ledare (som är fransk) skulle hålla sitt tal valde han att göra det på engelska med motiveringen att det är det ledande språket inom företagsverksamhet. Frankrikes statschef, Jacques Chirac lämnade salen i protest. (Ingen kommentar).
Kommentarer
Trackback