En historisk dag
Uppmaning till strejk från alla fackförbund för att på nytt försöka övertyga de Villepin (Devil-pin) om att han ska ta sitt förnuft till fånga. Dock måste han ha en helt enorm vaxpropp i örat eftersom han inte hör vad vi säger och istället fortsätter att insistera på hur lysande hans CPE är. Hursomhelst, dagens demonstrationer går till historien för så många människor som demonstrerade idag har det inte varit på 30 år! I hela landet uppskattas antalet demonstranter till 3 miljoner och i Paris ca 700 000. Helt enormt!!!
Villepin fortsätter att vara arrogant men jag tror allt han börjar svettas lite eftersom han i stort sett har alla emot sig. Han blev ordentligt utbuad idag i Assemblée Nationale och gav svar på tal med en Hitlerinspirerad röst. Bara mustaschen som fattades honom. Villepins rival till presidentposten, lille Sarkozy, tar tillfället i akt att vinna röster till valet nästa år genom att säga att ”ja, det är dags att lägga CPE på hyllan ett tag för att öppna för en riktig dialog”. Sarkos logik kan man ju förstå men helt ärligt, det går inte längre att förstå hur Villepin tänker. Han har största delen av franska folket (och jag…) och en majoritet av riksdagen mot sig men fortsätter att ta sin dagliga joggingrunda i lugn och ro för att sedan ta en uppfriskande dusch och lägga sitt blonda hårsvall till rätta för en ny härlig dag på jobbet. Men han FORTSÄTTER att var OMEDGÖRLIG och bevisar dag för dag hur TRÖGTÄNKT och OINTELLIGENT han är. Samtidigt som han säger att han vill föra en dialog med fack och studenter tydliggör han att han inte tänker ändra på vare sig CPE eller sin ståndpunkt. Men ja, vi är inte sämre, vi tänker inte heller ändra oss.
Villepin fortsätter att vara arrogant men jag tror allt han börjar svettas lite eftersom han i stort sett har alla emot sig. Han blev ordentligt utbuad idag i Assemblée Nationale och gav svar på tal med en Hitlerinspirerad röst. Bara mustaschen som fattades honom. Villepins rival till presidentposten, lille Sarkozy, tar tillfället i akt att vinna röster till valet nästa år genom att säga att ”ja, det är dags att lägga CPE på hyllan ett tag för att öppna för en riktig dialog”. Sarkos logik kan man ju förstå men helt ärligt, det går inte längre att förstå hur Villepin tänker. Han har största delen av franska folket (och jag…) och en majoritet av riksdagen mot sig men fortsätter att ta sin dagliga joggingrunda i lugn och ro för att sedan ta en uppfriskande dusch och lägga sitt blonda hårsvall till rätta för en ny härlig dag på jobbet. Men han FORTSÄTTER att var OMEDGÖRLIG och bevisar dag för dag hur TRÖGTÄNKT och OINTELLIGENT han är. Samtidigt som han säger att han vill föra en dialog med fack och studenter tydliggör han att han inte tänker ändra på vare sig CPE eller sin ståndpunkt. Men ja, vi är inte sämre, vi tänker inte heller ändra oss.
Ett utav Sarkoteken
Vår banderoll
Livet vid sidan av demonstrationer
Det här med att bo i Bry sur Marne, österförort på RER A (den linje som binder östra och västra Paris samman för övrigt den mest frekventerade) 15 km från Paris... Vad trodde jag egentligen? Att jag skulle finna lyckan att alltid vara beroende av bil och kollektivtrafik? Att jag skulle bli bästis med min svärmor, eller varför inte svärfar? Att jag skulle tycka det var jättesmidigt att åka till köpcentret en gång i veckan som man gör i förorten? Att jag skulle tycka det var spännande att bo på 4e våning och se bilköerna på motorvägen?
Das vorort... ja det minsta jag kan säga är att jag hatar förortslivet och att det är den absolut sämsta idé jag någonsin accepterat! Ibland är man allt lite för medgörlig och låter sig övertalas till något man totalvägrat för att sedan komma fram till att man aldrig skulle ha gett med sig. Inget snack om kompromiss men snarare ge upp totalt! Men men, som det heter, man lär sig av sina misstag!
Pojkvännen har äntligen förstått att om han inte flyttar med mig så får han åka till köpcentret själv en gång i veckan, så i sommar ska vi leta efter en lägenhet Paris intramuros. Nu när han äntligen har fattat att vi faktiskt måste flytta snarast så känns det lite bättre. Vår lägenhet är ju jättefin inredd och gemytligt precis så som vi vill ha det men jag blir ju deprimerad och gnällig så fort jag öppnar dörren och ser den trista trappuppgången och ser lägenheten mittemot som bebos av mina svärföräldrar eller när jag tittar ut genom fönstret och har en parkering på ena sidan och motorvägen på andra.
Även om jag är född pessimist så är jag optimist innerst inne och som min kära mor alltid påpekar, tänk positivt så blir allting bra.... Så nu försöker jag se positiva saker med det här projektet (vilket jag faktiskt lyckas med nu eftersom vi faktiskt ska flytta) och det är att
1) att träffa mina svärföräldrar känns, med tanke på omständigheterna, avslappnat och naturligt och det är ju skönt att veta att man aldrig är ensam, ty mittemot finns någon som bryr sig helt enkelt;
2) gångavstånd till IKEA som säljer Estrella sourcream & oignonchips eller andra typiska svenskheter som sill och sånt;
3) vår symboliska hyra tillåter oss bli begeistrade materialister med bland annat platt tv som jag har drömt om i hela mitt liv;
4) när jag bestämmer mig för att inte ta bussen till pendelstationen får jag mig en hälsosam promenad på hör och häpna 15-20 minuter;
5) när jag är bakfull har jag en Quick-restaurang (McDonalds fast på franska) på andra sidan motorvägen dit jag kan till fots. Om jag blir sugen på Kentucky Fried Chicken får jag dock ta bilen;
6) jag kan inte plötsligt få för mig att gå ut på en bar och inta ett glas vin som alltid blir mer än ett och därmed vakna med huvudvärk dagen efter;
7) när jag blir sugen på att sjunga kareoke så kan jag gå tvärs över gatan och in på "La porte de bonheur" där förortsfolket samlas på helgerna för att sjunga och äta kinabuffé.
Ja gott folk, nu vet jag hur det är att bo i förorten och jag kan lugnt säga att det inte är min grej, alltså, jag har gjort ett helhjärtat försök och tycker helhjärtat att det är det värsta som finns.
Das vorort... ja det minsta jag kan säga är att jag hatar förortslivet och att det är den absolut sämsta idé jag någonsin accepterat! Ibland är man allt lite för medgörlig och låter sig övertalas till något man totalvägrat för att sedan komma fram till att man aldrig skulle ha gett med sig. Inget snack om kompromiss men snarare ge upp totalt! Men men, som det heter, man lär sig av sina misstag!
Pojkvännen har äntligen förstått att om han inte flyttar med mig så får han åka till köpcentret själv en gång i veckan, så i sommar ska vi leta efter en lägenhet Paris intramuros. Nu när han äntligen har fattat att vi faktiskt måste flytta snarast så känns det lite bättre. Vår lägenhet är ju jättefin inredd och gemytligt precis så som vi vill ha det men jag blir ju deprimerad och gnällig så fort jag öppnar dörren och ser den trista trappuppgången och ser lägenheten mittemot som bebos av mina svärföräldrar eller när jag tittar ut genom fönstret och har en parkering på ena sidan och motorvägen på andra.
Även om jag är född pessimist så är jag optimist innerst inne och som min kära mor alltid påpekar, tänk positivt så blir allting bra.... Så nu försöker jag se positiva saker med det här projektet (vilket jag faktiskt lyckas med nu eftersom vi faktiskt ska flytta) och det är att
1) att träffa mina svärföräldrar känns, med tanke på omständigheterna, avslappnat och naturligt och det är ju skönt att veta att man aldrig är ensam, ty mittemot finns någon som bryr sig helt enkelt;
2) gångavstånd till IKEA som säljer Estrella sourcream & oignonchips eller andra typiska svenskheter som sill och sånt;
3) vår symboliska hyra tillåter oss bli begeistrade materialister med bland annat platt tv som jag har drömt om i hela mitt liv;
4) när jag bestämmer mig för att inte ta bussen till pendelstationen får jag mig en hälsosam promenad på hör och häpna 15-20 minuter;
5) när jag är bakfull har jag en Quick-restaurang (McDonalds fast på franska) på andra sidan motorvägen dit jag kan till fots. Om jag blir sugen på Kentucky Fried Chicken får jag dock ta bilen;
6) jag kan inte plötsligt få för mig att gå ut på en bar och inta ett glas vin som alltid blir mer än ett och därmed vakna med huvudvärk dagen efter;
7) när jag blir sugen på att sjunga kareoke så kan jag gå tvärs över gatan och in på "La porte de bonheur" där förortsfolket samlas på helgerna för att sjunga och äta kinabuffé.
Ja gott folk, nu vet jag hur det är att bo i förorten och jag kan lugnt säga att det inte är min grej, alltså, jag har gjort ett helhjärtat försök och tycker helhjärtat att det är det värsta som finns.
Villepin t'es foutu, la jeunesse est dans la rue!
Nu har jag tappat räkningen på hur många demonstrationer vi har genomfört men skam den som ger sig!
"Celui qui ne se bat pas a déjà perdu" heter det ju. Alltså den som inte kämpar har redan förlorat... Om det finns en förlorare i den här kampen så är det Villepin som börjar få allt fler emot sig.
Hursomhelst, dagens demonstration får anses som lyckad, vi var enormt många och vår rörelse har utvidgats, les sans-papiers (invandrare utan lagligt uppehållstillstånd) har anslutit sig och tillsammans blir vi många!!! Dock finns det ju en del bråkstakar som utnyttjar folksamlingar och roar sig med att sätta eld på bilar, krossa butiksfönster och reta kravallpolisen som svarar genom att kasta tårgas eller slå tillbaka. Det är mindre lyckat.
Men tillbaka till Villepin. Sedan en dryg vecka säger han sig vara öppen för dialog. Han fortsätter dock att insistera på att han inte tänker dra tillbaka lagen eller förhandla än mindre göra ändringar i den. En paradox i sig. Men problemet ligger dock inte i att Villepin vill föra en dialog utan snarare att dialog inte existerar mellan makten och folket. Ett stort problem i Frankrike är det extrema avståndet mellan politiker och oss vanliga dödliga människor. För att bli fransk politiker räcker det inte att vara sportfantast och därmed få en post som sportminister (hej Bosse Ringholm som inte bara gillar fotboll men även ett glas mjölk till lunchen). Nej, det är den hårda vägen som gäller här där diplom och grande école l'ENA (l'Ecole Nationale de l'Administration) är ett måste för att få en syl i vädret. En skola där morgondagens politiker formas av gårdagens som lär ut vilket ovanligt liv man kommer att få. Ett ovanligt skyddat liv i vilket man inte vet vad en baguette kostar (0,75 euro) och varken behöva titta på eller spara kvitton från visakortet. En fransk minister bör njuta ordentligt under sin tid vid makten värdig "kunglig" behandling; lyxlägenhet, privatchafför, privatkock, 14 000 euro i måndaslön etc... Så, ja, det är väl inte så konstigt om Napoleonfanset Dominique Galluso de Villepin (adligt så det bara smäller om det) känner att det är han som bestämmer nu när han har det så bra. Vidare är det inte så märkligt med ett avstånd till oss vanliga dödliga människor.
Dialog och diskussion mellan sociala aktörer är i Frankrike inte institutionaliserat och detta är definitivt en av anledningarna till vår massiva studentrörelse mot le CPE. Demonstrationer är det enda sättet att få sin röst hörd. Från och med början har jag varit imponerad av studentmobiliseringen och jag tycker det är helt enormt (fantastiskt!) att studenter stänger universiteten, i Sverige har jag aldrig upplevt något liknande och jag har svårt att tro att samma sak skulle kunna hända. Trots att vi svenskar ofta är missnöjda så väger passitiviteten tyngre och vi nöjer oss med att klaga lite. Men framför allt, jag tror att dialogen i Sverige existerar i mycket högre grad än här och därför behöver studenter inte strejka och gå så långt som att blocka skolorna. Ungdomspartierna i Sverige spelar roll och har en plats i den politiska debatten (speciellt om det gäller unga människors villkor och livssituation). Dialogen är mer eller mindre konstant och man söker kompromisser. Så är inte fallet i Frankrikelandet. Störst och starkast bestämmer och man ska helst inte ge med sig. Villepin är ett klockrent exempel. Han åberopade lag nr 49-3 för att få genom sin CPE. 49-3 ger premiärministern rätt att helt själv rösta igenom en lag utan någon diskussion i l'Assemblé Nationale (ung. riksdagen). Så hans försök till dialog känns mest som en artighetsfras för det är ju helt tydligt att han inte har för avsikt att diskutera sina idéer. För det andra är det ju för sent!!!!!! Jag förstår inte logiken med att hellre diskutera möjligheter efter genomröstandet av en lag. Är det inte smartare att lyssna innan?
Ok, på tisdag (28 mars) är det nationell strejk!!! Länge leve demonstranterna!
En annan liten historia om Chirac som jag måste dela med mig av också: Idag samlades diverse statschefer i Bryssel för något möte. När Europeiska fackföreningen för företagschefers ledare (som är fransk) skulle hålla sitt tal valde han att göra det på engelska med motiveringen att det är det ledande språket inom företagsverksamhet. Frankrikes statschef, Jacques Chirac lämnade salen i protest. (Ingen kommentar).
Hursomhelst, dagens demonstration får anses som lyckad, vi var enormt många och vår rörelse har utvidgats, les sans-papiers (invandrare utan lagligt uppehållstillstånd) har anslutit sig och tillsammans blir vi många!!! Dock finns det ju en del bråkstakar som utnyttjar folksamlingar och roar sig med att sätta eld på bilar, krossa butiksfönster och reta kravallpolisen som svarar genom att kasta tårgas eller slå tillbaka. Det är mindre lyckat.
Men tillbaka till Villepin. Sedan en dryg vecka säger han sig vara öppen för dialog. Han fortsätter dock att insistera på att han inte tänker dra tillbaka lagen eller förhandla än mindre göra ändringar i den. En paradox i sig. Men problemet ligger dock inte i att Villepin vill föra en dialog utan snarare att dialog inte existerar mellan makten och folket. Ett stort problem i Frankrike är det extrema avståndet mellan politiker och oss vanliga dödliga människor. För att bli fransk politiker räcker det inte att vara sportfantast och därmed få en post som sportminister (hej Bosse Ringholm som inte bara gillar fotboll men även ett glas mjölk till lunchen). Nej, det är den hårda vägen som gäller här där diplom och grande école l'ENA (l'Ecole Nationale de l'Administration) är ett måste för att få en syl i vädret. En skola där morgondagens politiker formas av gårdagens som lär ut vilket ovanligt liv man kommer att få. Ett ovanligt skyddat liv i vilket man inte vet vad en baguette kostar (0,75 euro) och varken behöva titta på eller spara kvitton från visakortet. En fransk minister bör njuta ordentligt under sin tid vid makten värdig "kunglig" behandling; lyxlägenhet, privatchafför, privatkock, 14 000 euro i måndaslön etc... Så, ja, det är väl inte så konstigt om Napoleonfanset Dominique Galluso de Villepin (adligt så det bara smäller om det) känner att det är han som bestämmer nu när han har det så bra. Vidare är det inte så märkligt med ett avstånd till oss vanliga dödliga människor.
Dialog och diskussion mellan sociala aktörer är i Frankrike inte institutionaliserat och detta är definitivt en av anledningarna till vår massiva studentrörelse mot le CPE. Demonstrationer är det enda sättet att få sin röst hörd. Från och med början har jag varit imponerad av studentmobiliseringen och jag tycker det är helt enormt (fantastiskt!) att studenter stänger universiteten, i Sverige har jag aldrig upplevt något liknande och jag har svårt att tro att samma sak skulle kunna hända. Trots att vi svenskar ofta är missnöjda så väger passitiviteten tyngre och vi nöjer oss med att klaga lite. Men framför allt, jag tror att dialogen i Sverige existerar i mycket högre grad än här och därför behöver studenter inte strejka och gå så långt som att blocka skolorna. Ungdomspartierna i Sverige spelar roll och har en plats i den politiska debatten (speciellt om det gäller unga människors villkor och livssituation). Dialogen är mer eller mindre konstant och man söker kompromisser. Så är inte fallet i Frankrikelandet. Störst och starkast bestämmer och man ska helst inte ge med sig. Villepin är ett klockrent exempel. Han åberopade lag nr 49-3 för att få genom sin CPE. 49-3 ger premiärministern rätt att helt själv rösta igenom en lag utan någon diskussion i l'Assemblé Nationale (ung. riksdagen). Så hans försök till dialog känns mest som en artighetsfras för det är ju helt tydligt att han inte har för avsikt att diskutera sina idéer. För det andra är det ju för sent!!!!!! Jag förstår inte logiken med att hellre diskutera möjligheter efter genomröstandet av en lag. Är det inte smartare att lyssna innan?
Ok, på tisdag (28 mars) är det nationell strejk!!! Länge leve demonstranterna!
En annan liten historia om Chirac som jag måste dela med mig av också: Idag samlades diverse statschefer i Bryssel för något möte. När Europeiska fackföreningen för företagschefers ledare (som är fransk) skulle hålla sitt tal valde han att göra det på engelska med motiveringen att det är det ledande språket inom företagsverksamhet. Frankrikes statschef, Jacques Chirac lämnade salen i protest. (Ingen kommentar).
Studenter i rörelse
Ok, min blogg kanske inte är sâ legitim längre med tanke pâ att det var x antal mânader jag skrev nâgot senast... Jag gillar ju dock uttrycket "den som väntar pâ nâgot gott..."
Nâväl, Frankrike har ju länge varit världens centrum men det är inte alltid allt som händer här blir känt och jag känner nu att det är min plikt att informera! Jag har kommit att delta i en studentrevolution vars slut jag ännu inte skâdar. Vi blir fler och fler och vi intar Paris gator i spontana demonstrationer som irriterar bilister. Hur hände detta? Allt började faktiskt i höstas när "de unga frân föroten" brände bilar och "upploppen" (jag skriver inom citattecken dâ dessa termer har uppfunnits av media) i Paris förorter skakade liv i media som gav händelserna väldig stor plats. (Eftersom vi inte tar till vâld (ännu) sâ fâr vi ju inte sâ mycket uppmärksamhet i utländsk media, läs ingen i svensk). Ok, regeringen bestämde sig för att "ta tag i saken" och faktiskt försöka ge alla sina medborgare en chans här i livet. Projektet och lagen "l'égalité des chances" tog fart med utgângspunkt att öka studie- och jobbmöjligheter etc. för "utsatta" människor och därmed ge alla en chans att lyckas här i livet. Det lâter väl vackert! Nu är det ju dock inte en chans att fâ studera eller jobba men snarare en rättighet!!!
I början av året lanserade premiärministern, Dominique de Villepin, sin storslagna idé (som ingâr i lagen om lika chanser) om en lag gällande "le Contrat Premier Embauche" (CPE) som riktar sig till människor under 26 âr. För medborgare över 26 gäller "le Contrat Nouvelle Embauche" (CNE). Pâ svenska blir det ungefär kontrakt för första anställning och kontrakt för nyanställning. Enligt Villepin och hans regering sâ bidrar dessa kontrakt till att minska arbetslösheten och införa en större "flexibilitet" pâ arbetsmarknaden. Det lâter ju bra. MEN!Dessa kontrakt försämrar villkoren nâgot oehört för arbetssökande som blir "provanställda" under en period pâ tvâ âr. Under denna period kan man till exempel fâ sparken utan nâgon som helst förklaring vilket självklart leder till en väldigt instabil vardag. Och efter tvâ âr kan man ju vara ganska sâ säker pâ att fâ gâ ändâ, kontraktet är ju liksom över och arbetsgivaren slipper ge en en fast anställning. Att vara ny på arbetsmarknaden är aldrig lätt men om du sen också heter Muhammed eller har mörkare hy än en "vanlig" fransman sâ blir allting genast mycket svârare. Hela denna lagen är bara grädden pâ moset i det franska samhället där rasism och diskriminering i stort sett är institutionaliserat. Villepins kontrakt passar dessutom som handen i handsken i kapitalismens anda där djungelns lagar râder. Störst och rikast överlever medan liten och fattig körs över. Nydarwinism liksom.
För att âtergâ till vâr studentrörelse... Den 7 februari kallades det till nationell demonstration bland olika fackförbund och universitet för att protestera mot CPE och CNE. Vi var nâgra tiotusen som demonstrerade och jag hade deltagit i min första demonstration. Villepin svarade med att rösta igenom lagen utan debatt och diskussion.
Den 28 februari kom jag till skolan och fann att den var stängd. Studentrörelsen mot Villepin och hans lag hade börjat. Sedan två veckor tillbaka strejkar vi och blockerar skolan, inga undervisning hålls men istället håller vi studentmöte varje dag klockan 10 där vi debatterar och röstar inför morgondagen om strejken skall fortsätta, och vi diskuterar kommande demonstrationer och olika aktioner vi kan göra.. En del aktioner blir dock mindre lyckade än andra… Nu vet jag hur tårgas känns, ha ha. Men det finns de aktioner som går bra också. Den 9 mars åkte vi till Gare de Lyon (en av Paris alla tågstationer) och delade ut flygblad och skapade lite röra. Sedan lyckades vi genomföra ett demonstrationståg utan tillstånd med runt 300 studenter genom hela centrala Paris och det var en enorm mäktig känsla!
Under helgen gick det vildare till på Sorbonne. Sorbonne är ett anrikt klassiskt högeruniversitet men visst finns det anti-CPEare bland studenterna där också och de har valt att fredligt ockupera sitt universitet. Detta misstycktes av rektorn och under helgen fick insatsstyrkan från polisen i uppdrag att tömma Sorbonne på uppviglarna…Våld och tårgas blev den valda metoden och rektorn deklarerade att idag (måndag) skulle undervisningen börja igen. Som tur är ger inte anti-CPEarna med sig så lätt och de har idag lyckats ockupera Sorbonne igen.
Förra veckan, den 7 mars, pågick demonstrationer i hela Frankrike, i Paris var vi så många som 200 000 i tåget och i hela Frankrike var det över 700 000! Men ack, Villepin gjorde klart att han inte tänker rubba på sig men det börjar diskuteras lite mer bland politikerna så det är bara för oss att fortsätta vår rörelse.
På torsdag är det dags för en organiserad studentdemonstration och på lördag kallas det till nationell demonstration. Fler och fler ansluter sig, kampen fortsätter!
Nâväl, Frankrike har ju länge varit världens centrum men det är inte alltid allt som händer här blir känt och jag känner nu att det är min plikt att informera! Jag har kommit att delta i en studentrevolution vars slut jag ännu inte skâdar. Vi blir fler och fler och vi intar Paris gator i spontana demonstrationer som irriterar bilister. Hur hände detta? Allt började faktiskt i höstas när "de unga frân föroten" brände bilar och "upploppen" (jag skriver inom citattecken dâ dessa termer har uppfunnits av media) i Paris förorter skakade liv i media som gav händelserna väldig stor plats. (Eftersom vi inte tar till vâld (ännu) sâ fâr vi ju inte sâ mycket uppmärksamhet i utländsk media, läs ingen i svensk). Ok, regeringen bestämde sig för att "ta tag i saken" och faktiskt försöka ge alla sina medborgare en chans här i livet. Projektet och lagen "l'égalité des chances" tog fart med utgângspunkt att öka studie- och jobbmöjligheter etc. för "utsatta" människor och därmed ge alla en chans att lyckas här i livet. Det lâter väl vackert! Nu är det ju dock inte en chans att fâ studera eller jobba men snarare en rättighet!!!
I början av året lanserade premiärministern, Dominique de Villepin, sin storslagna idé (som ingâr i lagen om lika chanser) om en lag gällande "le Contrat Premier Embauche" (CPE) som riktar sig till människor under 26 âr. För medborgare över 26 gäller "le Contrat Nouvelle Embauche" (CNE). Pâ svenska blir det ungefär kontrakt för första anställning och kontrakt för nyanställning. Enligt Villepin och hans regering sâ bidrar dessa kontrakt till att minska arbetslösheten och införa en större "flexibilitet" pâ arbetsmarknaden. Det lâter ju bra. MEN!Dessa kontrakt försämrar villkoren nâgot oehört för arbetssökande som blir "provanställda" under en period pâ tvâ âr. Under denna period kan man till exempel fâ sparken utan nâgon som helst förklaring vilket självklart leder till en väldigt instabil vardag. Och efter tvâ âr kan man ju vara ganska sâ säker pâ att fâ gâ ändâ, kontraktet är ju liksom över och arbetsgivaren slipper ge en en fast anställning. Att vara ny på arbetsmarknaden är aldrig lätt men om du sen också heter Muhammed eller har mörkare hy än en "vanlig" fransman sâ blir allting genast mycket svârare. Hela denna lagen är bara grädden pâ moset i det franska samhället där rasism och diskriminering i stort sett är institutionaliserat. Villepins kontrakt passar dessutom som handen i handsken i kapitalismens anda där djungelns lagar râder. Störst och rikast överlever medan liten och fattig körs över. Nydarwinism liksom.
För att âtergâ till vâr studentrörelse... Den 7 februari kallades det till nationell demonstration bland olika fackförbund och universitet för att protestera mot CPE och CNE. Vi var nâgra tiotusen som demonstrerade och jag hade deltagit i min första demonstration. Villepin svarade med att rösta igenom lagen utan debatt och diskussion.
Den 28 februari kom jag till skolan och fann att den var stängd. Studentrörelsen mot Villepin och hans lag hade börjat. Sedan två veckor tillbaka strejkar vi och blockerar skolan, inga undervisning hålls men istället håller vi studentmöte varje dag klockan 10 där vi debatterar och röstar inför morgondagen om strejken skall fortsätta, och vi diskuterar kommande demonstrationer och olika aktioner vi kan göra.. En del aktioner blir dock mindre lyckade än andra… Nu vet jag hur tårgas känns, ha ha. Men det finns de aktioner som går bra också. Den 9 mars åkte vi till Gare de Lyon (en av Paris alla tågstationer) och delade ut flygblad och skapade lite röra. Sedan lyckades vi genomföra ett demonstrationståg utan tillstånd med runt 300 studenter genom hela centrala Paris och det var en enorm mäktig känsla!
Under helgen gick det vildare till på Sorbonne. Sorbonne är ett anrikt klassiskt högeruniversitet men visst finns det anti-CPEare bland studenterna där också och de har valt att fredligt ockupera sitt universitet. Detta misstycktes av rektorn och under helgen fick insatsstyrkan från polisen i uppdrag att tömma Sorbonne på uppviglarna…Våld och tårgas blev den valda metoden och rektorn deklarerade att idag (måndag) skulle undervisningen börja igen. Som tur är ger inte anti-CPEarna med sig så lätt och de har idag lyckats ockupera Sorbonne igen.
Förra veckan, den 7 mars, pågick demonstrationer i hela Frankrike, i Paris var vi så många som 200 000 i tåget och i hela Frankrike var det över 700 000! Men ack, Villepin gjorde klart att han inte tänker rubba på sig men det börjar diskuteras lite mer bland politikerna så det är bara för oss att fortsätta vår rörelse.
På torsdag är det dags för en organiserad studentdemonstration och på lördag kallas det till nationell demonstration. Fler och fler ansluter sig, kampen fortsätter!